Det blev en lördagseftermiddag som ingen i Rävlanda AIS kommer att glömma. På pappret var det näst sista omgången i serien, en match där vi med en seger skulle sätta oss i ett bra läge inför kampen om den sista uppflyttningsplatsen nästa söndag. Men i hjärtat var det något större. Det var ett avsked.

Vår vice kapten, vår ryggrad, vår ständige lagkamrat – nr 17, Hampus Holmgren – drog på sig tröjan för sista gången på länge. Imorgon väntar ett nytt kapitel i Stockholm, men i idag var det Rävlanda, våra vitblåa ränder och vår gemenskap som stod i centrum.

För mig personligen går resan med Hampus tillbaka ända till 2015. Då följde jag juniorlaget i RAIS, födda 97–98, under Leif, Morgan och J-O:s ledning. Jag var där mest för att följa min svåger Philip, men snart fastnade jag för något annat också. Laget var fullt av talang – August, Max, Philip, Johan och flera andra som det pratades om – men det var en annan spelare som jag inte kunde sluta titta på: Hampus Holmgren. Spelaren inte alla såg, men som jag fullkomligt älskade att följa. Redan då förstod jag att han hade något speciellt.

Sedan dess har jag haft äran att vara hans tränare i tio år. Tio år av lojalitet, slit och hjärta. Och idag, när han spelade sin 266:e match, gjorde sitt 30:e mål, sitt 43:e assist, drog på sig sitt 22:a gula kort och fick sin 102:a stjärna som en av matchens tre lirare – då kändes det som att cirkeln slöts.

Matchen i sig? Jo, vi körde över Sätila med 7–2. Publiken fick mål, jubel och fest. Men det som fastnade var något annat: hur Hampus ännu en gång visade varför han varit en självklar ledare på och utanför planen under så många år. Lugnet, rösten, blicken för spelet, viljan att alltid ta jobbet för laget. Han har burit oss, han har skjutit oss till division 5 och han har satt sin prägel på hela föreningen.

Efter slutsignalen blev det applåder, kramar och tårar. För även om vi har en avgörande omgång kvar, så var det här Hampus kväll. En kväll där hela Rävlanda AIS fick säga tack. Tack för lojaliteten. Tack för ledarskapet. Tack för hjärtat.

Resultatet? Jo, 7–2 till Rävlanda AIS. Men framför allt: 90 minuter som blev ett värdigt avsked för en spelare som satt outplånliga avtryck i vår förening.

Och nu, med en sista match kvar och en uppflyttningsplats inom räckhåll, tar vi med oss inspirationen från Hampus. Han har visat vägen. Nu är det vår tur att springa vidare.

Nu jäklar gör vi det här. För laget. För Rävlanda. För Hampus.

Hampus – från oss alla i laget och föreningen: tack för allt. Du lämnar oss inte bara med siffror, statistik och matcher, utan med ett arv av hjärta, karaktär och lojalitet. Vi är stolta över att ha fått kalla dig vår lagkamrat, och vi hoppas att Rävlanda alltid kommer vara ditt fotbollsmässiga hem, oavsett var livet tar dig.

"Åska i luften, men vi blixtrade mest."

Det var något symboliskt över att vi återvände till Åvalla, samma plats vi under fjolåret fick tvingades återkomma till två gånger på en vecka. Förra årets möte fick brytas efter en otäck skada på en motståndare. Vi ledde matchen med 2–0 i början av andra halvlek och tappade allt i den uppskjutna avslutningen några dagar senare. Känslan av ofärd hängde kvar, och när åskan mullrade över Åvalla denna söndagsförmiddag, kom vibbarna tillbaka. Men istället för uppskjuten match och tapp – fick vi nu fullfölja, växla upp och visa att vi är ett annat lag i år.

I första halvlek spelar vi riktigt bra fotboll. Motståndet är kanske inte det tuffaste vi mött i år, men vi spelar fint. Redan efter 20 sekunder står det 0-1 på resultattavlan. Ett anfall där Jonis lättar fram bollen till Viggo, som tar med sig den i steget och avlossar en riktigt välriktad projektil. Pang upp i bortre krysset. Vi skapar mängder med målchanser. Men bolluslingen vill verkligen inte in. Frilägen, öppna chanser och en handfull hörnor som alla blir hyperfarliga - men ingen utdelning. Istället är det hemmalaget som kvitterar på en trippelretur från en frispark långt utifrån. 1-1. 

I 38'e minuten kommer så ledningsmålet. Viggo drar på en vänsterkanon som tar i ribbkrysset. Returen landar hos Emil som tar ner och lägger in 1-2, vilket står sig till paus. 
Vi går in i halvtidsvilan med en positiv känsla. Det handlar enbart om att fortsätta så kommer målen rulla på i andra halvlek. Emil kliver av i paus för en känning i baksidan, vilket förändrar vår offensiva struktur en del. Vi är två olika lag med och utan Emil. 

En trevande start från vår sida i andra halvlek gör att Gällstad får känna lite vittring. En kontring efter drygt timmen spelad så tar man sig genom på vänsterkanten via sin hyperfarliga anfallare och inspel i mitten. 2-2 och kvitterat. Det får bara inte hända... att vi har så mycket chanser och så många klara lägen, men tappar matchen... Men det dröjer bara två minuter innan vi tar ledningen igen. Erik, som tagit Emils plats, tar sig genom och skjuter. Räddning, men på returen dyker Viggo upp och forcerar in 2-3. Sen går allt av bara farten. Tre minuter senare, i 66'e minuten, prickskjuter Simon in 2-4 från långt håll. I 70'e gör Hampus likaså till 2-5. Erik skarvar in Jonis hörna i 75'e minuten till 2-6 och Viggo avslutar målfesten i matchens sista minut där han vackert gör 2-7 och sitt tredje mål.

När slutsignalen ljöd stod det klart: 7–2, tredje raka segern, och ännu en markering på vår väg framåt. Vi gick från att känna historiens tyngd till att själva skriva den – med kraft, fart och mål som åsknedslag.

Nu jäklar, nu fortsätter vi rulla!

"När alla drar åt samma håll blir vinden starkare."

Det började redan i veckan. Snacket i omklädningsrummet. Blickarna på träningen. Något hade förändrats efter segern borta mot Fritsla – som om hela laget hade andats in ny frisk och optimistisk luft. Det var inte bara tre poäng vi tog där på Kungaberg, det var tron. Tron på att när vi riktar energin åt samma håll, när alla springer för varandra, då först kan vi vara de vi är ämnade att vara och slå vem som helst.

Och så kom söndagen. Bråtaredsvallen badade i solsken, som om den visste att något särskilt var på gång. Planen låg perfekt tack vare vår egen Johan Björn, magikern med gräsklipparen, och 130 personer hade letat sig upp till vallen för att se oss ta sig an TÄFF – laget som låg sex poäng före oss och fick ses som favoriterna utåt sett. Men inte av oss. Inte här. Inte idag.

Vi samlades i omklädningsrummet i vanlig ordning innan matchstart. Tystnaden innan avspark var talande. Det fanns inga stora gester, inga onödiga ord. Bara ett gemensamt löfte: idag skulle vi ge allt. Oavsett om vi stod på planen, satt på bänken eller hejade från sidan. Alla drar åt samma håll. Nu.

Det här var dagen då vi fortsatte skriva andra kapitlet på den nya berättelse vi skrev förra torsdagen…

Vi startar med precis rätt energi. Lugna med bollen och riktigt påkopplade utan den. Vi hittar rätt i de offensiva positionerna och bryter gång på gång genom motståndarnas linjer centralt. Vi vinner andrabollarna för att vi är påkopplade och får momentet på vår sida. Målchanser skapas, men ingen riktigt supervass. Första 20 minuterna är de bästa på länge. Vi spelar precis den fotboll vi siktar mot att spela. Det är egentligen bara ett lag som kommit för att spela på banan. Men så vänder skutan en aning. TÄFF kommer in i matchen. I avsaknaden av utdelning genom det massiva övertaget så börjar vi slarva en del i passningsspelet. Det så påkopplade spelet innan lyser nu med sin frånvaro. Vi släpper till onödiga kontringar, vilka TÄFF är vassa på. Anders räddar oss i första halvlek genom bland annat en trippelräddning och när vi summerar första halvlek står det 0-0. Vi har haft spelet. Men TÄFF har haft de giftigaste målchanserna – Det är en aning alarmerande. Men i paus korrigerar vi lite i pressen och riktar energin åt samma håll igen. I andra halvlek tar vi över igen och visar att vi både vill och kan mer än motståndarna. Vi skapar chanserna och vi skapar trycket. I 62’e minuten kommer ledningsmålet. Simon levererar bollen till Jonis som driver fram i fin position och avlossar utanför boxen. Bollen tar sig in i vänstra nedre hörnet och 1-0 är ett faktum. Vi fortsätter driva matchen och kämpar heroiskt. Vi är beslutsamma och ordentliga i allt. TÄFF skapar ett par lägen på fasta situationer och gör mål efter en sådan, dock avblåst för offside. Vi håller undan. Anders står stadigt tillsammans med laget framför sig.

När slutsignalen gick stod det 1–0 på tavlan. Ett resultat som säger för lite om vad vi gjorde tillsammans. Anders stod som en vägg i målet och var för dagen oövervinnerlig, Borging visade ryggrad och lugn i varje beslut, men det här var ingen enmansshow. Det här var en seger byggd av allt och alla.

Avbytarna som stod och pushade från sidlinjen. De som inte var uttagna men ändå bidrog med energi. Supportrarna som lyfte oss varje gång benen blev tunga. Människorna runt laget som får vardagen att fungera. När alla riktar sin kraft åt samma håll händer något – det blir mer än bara fotboll. Det blir en känsla. En rörelse.

Sex poäng bakom TÄFF när dagen började. Tre poäng när den slutade. Vi har fått blodad tand. Vi vet nu vad vi kan åstadkomma tillsammans. Och det här… det är som sagt bara början. Del två av sex avklarad. Fyra finaler kvar.

Nu jäklar har börjar tåget rulla.

När vi står enade tillsammans skapar vi synergieffekter där ett plus ett blir tre. Ikväll var en sådan kväll där vi hittade tillbaka till oss själva - där lagsammanhållningen gav oss extra energi att ta oss an utmaningen. 

En ljummen torsdagskväll i slutet av Augusti. Fritsla borta för andra gången på en vecka. Strålkastarskenet på Fritslas B-plan i en mitt-i-veckan-match, kan ta oss till en annan plats. En sådan där kväll som känns större än divisionen vi spelar i. Det luktar Champions League i luften, men det är omgång 17 i division 5 Södra. Och för oss är det såklart lika stort.

Vi kom till matchen med fyra raka förluster i ryggen. Ofta med sena baklängesmål som fullbordat katastrofen. En känsla av att allt vill oss emot. För att bryta den negativa trenden beslutade vi oss för att byta ut onsdagens sedvanliga fotbollsträning mot ett laddat lagmöte. För att snacka vi. Laget. Riktningen. Vart vi vill vara, vilka vi vill vara. Vad som krävs. Alla bidrog, alla tog ansvar. Man kände det direkt – vi var mer enade än vi varit på länge.

När vi kommer till Fritsla är truppen beslutsam. Man bara vet att det kommer bli en kväll som slutar med tre poäng. Med sex ersättare och sex ledare – på en bänk byggd för tre fullvuxna män - i ett sammanhang där bara en ledare får stå upp... Det må vara Champions League-känsla  med strålkastarljuset, men en division 7-känsla vid sidan. Precis som vi vill ha det.

Vi startar matchen precis så som vi vill. Energifyllt och med mod i spelet. Ibland med lite för mycket mod för att hjärtat ska palla med att slå i takt med matchen. Vi tar kommandot och för spelet. Fritsla är farliga i sina omställningar och hotar ofta bakom oss - men vi har kontroll. Viggo och Emil hittar rätt i sina positioner offensivt och skapar tillsammans mycket när de kan droppa ner i spelyta två. Alternativen blir många offensivt och spelet flödar rätt bra. I 15'e minuten kommer så ledningsmålet. Jonis slår en perfekt timad djupledsboll åt vänster mot Emil som tar sig runt, driver in och lägger in bollen mot Viggo som kommer först och bredsidar in 0-1 i bortre hörnet. Vackert. I mitten av halvleken tappar vi lite energi och slarvar i bollbehandling och speluppbyggnad. Fritsla slår på extra energi och kommer in i matchen. I 25'e minuten kommer kvitteringen från nästan ingenstans. 1-1. Några minuter senare får man straff som lyckligtvis bränns över. Vi kommer upp i fokus igen och skapar ett par farliga lägen - men utan utdelning. I paus handlar det enbart om att fortsätta, målen kommer komma. I andra halvlek släpper mycket i spelet lös. En sak är säker. Ledningsmålet kommer komma. Det kommer efter att Emil avlossat och Viggo rakat in returen - men avsblåst för offside. Istället kommer 1-2'målet i 67'e minuten. Återigen är det Viggo. Nu nickar han in bollen efter lite tumult i boxen. Fritsla ligger på i slutet, men vi lyckas försvara oss på ett föredömligt sätt och fredar vår box. Det är en jämn match där vi ändå känner att vi är det bättre laget. Bäst i vitblårandigt för kvällen är helt klart anfallsduon, Emil och Viggo. 

Och så vinner vi äntligen igen. 1–2. Vi håller undan. Vi bryter trenden. Det här var mer än tre poäng – det här var ett kvitto. Ett kvitto på att mötet, samtalen och riktningen vi enades om faktiskt betyder något. Att det faktiskt kan omvandlas till handling och resultat. Att vi kan vända saker tillsammans. Att vi kan lita på varandra.

Vi formerade om laget, ändrade formationen, testade nytt. Det gav resultat. Och vi gör det dessutom utan vår kapten, Philip Gerhard på planen. 

Philip. Vår klippa. Vårt nav. Vår bäste spelare och förmodligen en av de mest betydelsefulla i Rävlanda AIS historia. Den alla tittar på när det blåser, den som visar vägen när det gäller, den vi andra vill vara som. Vi saknade honom på planen ikväll, men hans närvaro vid sidan, hans kravbild och hans sätt att bära det här laget på sina axlar lever alltid när han är närvarande. Tänk att vi kan prestera så starkt utan honom på planen,  och tänk vilken otrolig extra krydda det ger lagets prestation när man sen kan addera honom i pusslet. 

Det här var ett steg av sex. Ett viktigt steg. Nu har vi fem matcher kvar och vi vet vad vi kan. Den negativa trenden är bruten – nu tar vi det här hela vägen.

Lördag förmiddag på Bråtaredsvallen – som vanligt en perfekt inramning för fotboll. Gräsmattan i toppskick efter hårt arbete, kärlek och mycket regn. Regnet hade börjat avta och solen lyste med sin frånvaro. På tal om frånvaro... 

Två sena återbud i truppen och flera bärande spelare frånvarande. Hela vårt ordinarie mittfält saknades, båda kaptenerna borta samt Erik på topp. När även Sebbe tvingades kasta in handduken strax innan samling, blev utmaningen än större.

Men det är just i sådana stunder som ett lag definieras. Vi är en stor trupp, ja – men framför allt ett starkt kollektiv. Varje spelare har en roll, varje individ fyller en funktion. När några faller ifrån, reser sig andra. Det här laget är byggt på mer än taktik och förmågor med bollen – det vilar på vänskap, respekt och en tro på något gemensamt. Den här dagen visade vi precis vad det betyder.

När vi mötte Örby i våras i seriepremiären mötte vi ett lågt försvarsspel med något som liknade 4-5-1. Något vi förväntade oss även denna gång. Örby låter oss ha boll i uppspelsfas och de gånger som de satte högre press, spelade vi loss dem relativt enkelt. Det går lite för långsamt och vi har lite för dålig rörelse inledningsvis för att kunna omsätta bollinnehavet till högkvalitativa målchanser. I defensiven har vi stenkoll. I första halvlek skapar vi ett gäng chanser och farliga hörnor, men inget förvaltas till nätrassel. Mitt i den bästa perioden i första halvlek trycker Örby upp i en kontring och får hörna. Hörnan packas och vi får inte bort bollen helt. Skott med styrning ställer Anders i målet. 0-1. Vi skapar ett par farliga lägen men går in i halvtidsvilan med underläge 0-1.   

Inför andra halvlek gör vi en formationsförändring. Vi ändrar grunduppställningen från 4-1-4-1 till en 4-4-2'liknande uppställning. Vi kände att vi var onödigt övertaliga i uppspelsfasen, så en ren 6'a var överflödigt - varpå vi kunde sätta in Tobbe som en extra central forward och få in mer offensiv tyngd. I possession skulle det se ungefär likadant ut och inte förändras mer än att vi får in en mer utpräglad centrertank till. Rätt man på rätt plats, om man säger så. I defensiven blev det en 10'a istället för 6'a.

Om det var omformationen, eller någon annan faktor som fick skutan att vända direkt efter paus lär de visa fortfarande twista om. Vi får omedelbart ett hårt tryck på dem och målchanserna avlöser varandra. Det är bara en tidsfråga innan kvitteringen kommer. Halvleken är åtta minuter gammal när kvitteringen så kommer. Emil skär in och slår mellan ytterback och mittback till framforsande Petter på samma kant. Petter kommer förbi på utsidan och från nästan ingen vinkel alls så placerar han in bollen. 1-1. Målchanserna fortsätter avlösa varandra. Friläge, fritt inspel, hörna som dansar på mållinjen och straff. Bollen vill bara inte in. Med 10 minuter kvar skjuter (?) Borging och en touch på motståndarnas mittback ger bollen en märklig bana över bortalagets målvakt. 2-1 är så rättvist och logiskt det bara kan bli. Vi håller undan och spelar bort de sista tio minuterna på ett effektivt sätt och hoppar igen på vinnarspåret. 

Många fina prestationer denna lördagsförmiddag där Rosko och Theo står ut mest.

Även om vi spelade bra fotboll var det var långt ifrån någon perfekt prestation – men det var en insats att vara stolt över. När förutsättningarna var som de var för oss och matchbilden svängde, sattes vi på prov. Vi valde att svara upp som ett lag. Vi höll ihop, jobbade för varandra och visade att det inte alltid krävs glamour för att vinna fotbollsmatcher – det krävs karaktär. Vi spelar bra fotboll, släpper till lite defensivt och vinner med 2–1. På pappret ett resultat – i verkligheten en bekräftelse på något större.
Vi är ett lag där ingen är större än helheten, men där alla betyder något. Och när det blåser, då står vi kvar. Tillsammans.

*** Robin Skoglund

** Theodor Treviranus

* Petter Johansson