När vi står enade tillsammans skapar vi synergieffekter där ett plus ett blir tre. Ikväll var en sådan kväll där vi hittade tillbaka till oss själva - där lagsammanhållningen gav oss extra energi att ta oss an utmaningen. 

En ljummen torsdagskväll i slutet av Augusti. Fritsla borta för andra gången på en vecka. Strålkastarskenet på Fritslas B-plan i en mitt-i-veckan-match, kan ta oss till en annan plats. En sådan där kväll som känns större än divisionen vi spelar i. Det luktar Champions League i luften, men det är omgång 17 i division 5 Södra. Och för oss är det såklart lika stort.

Vi kom till matchen med fyra raka förluster i ryggen. Ofta med sena baklängesmål som fullbordat katastrofen. En känsla av att allt vill oss emot. För att bryta den negativa trenden beslutade vi oss för att byta ut onsdagens sedvanliga fotbollsträning mot ett laddat lagmöte. För att snacka vi. Laget. Riktningen. Vart vi vill vara, vilka vi vill vara. Vad som krävs. Alla bidrog, alla tog ansvar. Man kände det direkt – vi var mer enade än vi varit på länge.

När vi kommer till Fritsla är truppen beslutsam. Man bara vet att det kommer bli en kväll som slutar med tre poäng. Med sex ersättare och sex ledare – på en bänk byggd för tre fullvuxna män - i ett sammanhang där bara en ledare får stå upp... Det må vara Champions League-känsla  med strålkastarljuset, men en division 7-känsla vid sidan. Precis som vi vill ha det.

Vi startar matchen precis så som vi vill. Energifyllt och med mod i spelet. Ibland med lite för mycket mod för att hjärtat ska palla med att slå i takt med matchen. Vi tar kommandot och för spelet. Fritsla är farliga i sina omställningar och hotar ofta bakom oss - men vi har kontroll. Viggo och Emil hittar rätt i sina positioner offensivt och skapar tillsammans mycket när de kan droppa ner i spelyta två. Alternativen blir många offensivt och spelet flödar rätt bra. I 15'e minuten kommer så ledningsmålet. Jonis slår en perfekt timad djupledsboll åt vänster mot Emil som tar sig runt, driver in och lägger in bollen mot Viggo som kommer först och bredsidar in 0-1 i bortre hörnet. Vackert. I mitten av halvleken tappar vi lite energi och slarvar i bollbehandling och speluppbyggnad. Fritsla slår på extra energi och kommer in i matchen. I 25'e minuten kommer kvitteringen från nästan ingenstans. 1-1. Några minuter senare får man straff som lyckligtvis bränns över. Vi kommer upp i fokus igen och skapar ett par farliga lägen - men utan utdelning. I paus handlar det enbart om att fortsätta, målen kommer komma. I andra halvlek släpper mycket i spelet lös. En sak är säker. Ledningsmålet kommer komma. Det kommer efter att Emil avlossat och Viggo rakat in returen - men avsblåst för offside. Istället kommer 1-2'målet i 67'e minuten. Återigen är det Viggo. Nu nickar han in bollen efter lite tumult i boxen. Fritsla ligger på i slutet, men vi lyckas försvara oss på ett föredömligt sätt och fredar vår box. Det är en jämn match där vi ändå känner att vi är det bättre laget. Bäst i vitblårandigt för kvällen är helt klart anfallsduon, Emil och Viggo. 

Och så vinner vi äntligen igen. 1–2. Vi håller undan. Vi bryter trenden. Det här var mer än tre poäng – det här var ett kvitto. Ett kvitto på att mötet, samtalen och riktningen vi enades om faktiskt betyder något. Att det faktiskt kan omvandlas till handling och resultat. Att vi kan vända saker tillsammans. Att vi kan lita på varandra.

Vi formerade om laget, ändrade formationen, testade nytt. Det gav resultat. Och vi gör det dessutom utan vår kapten, Philip Gerhard på planen. 

Philip. Vår klippa. Vårt nav. Vår bäste spelare och förmodligen en av de mest betydelsefulla i Rävlanda AIS historia. Den alla tittar på när det blåser, den som visar vägen när det gäller, den vi andra vill vara som. Vi saknade honom på planen ikväll, men hans närvaro vid sidan, hans kravbild och hans sätt att bära det här laget på sina axlar lever alltid när han är närvarande. Tänk att vi kan prestera så starkt utan honom på planen,  och tänk vilken otrolig extra krydda det ger lagets prestation när man sen kan addera honom i pusslet. 

Det här var ett steg av sex. Ett viktigt steg. Nu har vi fem matcher kvar och vi vet vad vi kan. Den negativa trenden är bruten – nu tar vi det här hela vägen.

Lördag förmiddag på Bråtaredsvallen – som vanligt en perfekt inramning för fotboll. Gräsmattan i toppskick efter hårt arbete, kärlek och mycket regn. Regnet hade börjat avta och solen lyste med sin frånvaro. På tal om frånvaro... 

Två sena återbud i truppen och flera bärande spelare frånvarande. Hela vårt ordinarie mittfält saknades, båda kaptenerna borta samt Erik på topp. När även Sebbe tvingades kasta in handduken strax innan samling, blev utmaningen än större.

Men det är just i sådana stunder som ett lag definieras. Vi är en stor trupp, ja – men framför allt ett starkt kollektiv. Varje spelare har en roll, varje individ fyller en funktion. När några faller ifrån, reser sig andra. Det här laget är byggt på mer än taktik och förmågor med bollen – det vilar på vänskap, respekt och en tro på något gemensamt. Den här dagen visade vi precis vad det betyder.

När vi mötte Örby i våras i seriepremiären mötte vi ett lågt försvarsspel med något som liknade 4-5-1. Något vi förväntade oss även denna gång. Örby låter oss ha boll i uppspelsfas och de gånger som de satte högre press, spelade vi loss dem relativt enkelt. Det går lite för långsamt och vi har lite för dålig rörelse inledningsvis för att kunna omsätta bollinnehavet till högkvalitativa målchanser. I defensiven har vi stenkoll. I första halvlek skapar vi ett gäng chanser och farliga hörnor, men inget förvaltas till nätrassel. Mitt i den bästa perioden i första halvlek trycker Örby upp i en kontring och får hörna. Hörnan packas och vi får inte bort bollen helt. Skott med styrning ställer Anders i målet. 0-1. Vi skapar ett par farliga lägen men går in i halvtidsvilan med underläge 0-1.   

Inför andra halvlek gör vi en formationsförändring. Vi ändrar grunduppställningen från 4-1-4-1 till en 4-4-2'liknande uppställning. Vi kände att vi var onödigt övertaliga i uppspelsfasen, så en ren 6'a var överflödigt - varpå vi kunde sätta in Tobbe som en extra central forward och få in mer offensiv tyngd. I possession skulle det se ungefär likadant ut och inte förändras mer än att vi får in en mer utpräglad centrertank till. Rätt man på rätt plats, om man säger så. I defensiven blev det en 10'a istället för 6'a.

Om det var omformationen, eller någon annan faktor som fick skutan att vända direkt efter paus lär de visa fortfarande twista om. Vi får omedelbart ett hårt tryck på dem och målchanserna avlöser varandra. Det är bara en tidsfråga innan kvitteringen kommer. Halvleken är åtta minuter gammal när kvitteringen så kommer. Emil skär in och slår mellan ytterback och mittback till framforsande Petter på samma kant. Petter kommer förbi på utsidan och från nästan ingen vinkel alls så placerar han in bollen. 1-1. Målchanserna fortsätter avlösa varandra. Friläge, fritt inspel, hörna som dansar på mållinjen och straff. Bollen vill bara inte in. Med 10 minuter kvar skjuter (?) Borging och en touch på motståndarnas mittback ger bollen en märklig bana över bortalagets målvakt. 2-1 är så rättvist och logiskt det bara kan bli. Vi håller undan och spelar bort de sista tio minuterna på ett effektivt sätt och hoppar igen på vinnarspåret. 

Många fina prestationer denna lördagsförmiddag där Rosko och Theo står ut mest.

Även om vi spelade bra fotboll var det var långt ifrån någon perfekt prestation – men det var en insats att vara stolt över. När förutsättningarna var som de var för oss och matchbilden svängde, sattes vi på prov. Vi valde att svara upp som ett lag. Vi höll ihop, jobbade för varandra och visade att det inte alltid krävs glamour för att vinna fotbollsmatcher – det krävs karaktär. Vi spelar bra fotboll, släpper till lite defensivt och vinner med 2–1. På pappret ett resultat – i verkligheten en bekräftelse på något större.
Vi är ett lag där ingen är större än helheten, men där alla betyder något. Och när det blåser, då står vi kvar. Tillsammans.

*** Robin Skoglund

** Theodor Treviranus

* Petter Johansson

Bråtaredsvallen, vår hemmaborg där vi är så starka och trygga, låg som en grön matta i kvällssolen – bokstavligen handklippt av vår planansvarige Johan Björk, som kämpade i över sex timmar och blev klar strax innan midnatt med planen. Förberedelserna var minutiösa, stämningen stark, sviten på hemmaplan intakt sedan 13 månader tillbaka. Det enda som egentligen saknades var att vi själva dök upp med samma engagemang, noggrannhet och inställning som Johan. Det gjorde vi inte. Tyvärr.

När domaren blåste igång matchen skulle vi storma fram och koppla på alla cylindrar. Trycka ner motståndarna och utnyttja vårt favoritskap och att vi är det bättre laget. Få motståndarna att känna att det är väldigt långt till målet. Det var planen.

Men verkligheten blev helt omvänd. Vi gör en av de blekaste första halvlekar jag skådad under nio år här som tränare. Vi är inte påkopplade, loja, sena i beslut och agerar rädda för bollen och att ta beslut på den när vi har den. Det mesta går fel. Limmared ligger tight i ett 4-4-2 och hugger på det mesta - de är påkopplade till max. Redan i femte minuten gör man 0-1 efter en straff som förorsakats efter en kontring. I 22'e minuten utökar man till 0-2 efter ytterligare en kontring. Vi är håglösa och skapar egentligen inget farligt. Så när Jonis drar iväg en perfekt långboll mot Emil som tar med sig den fint och placerar in 1-2 reduceringen, så känns det varken logiskt eller rättvist. 

I paus lovar vi varandra att höja oss.

Vilket vi gör, markant. Vi tar över det mesta och skapar direkt chanser. Redan i 48'e minuten är det återigen dags för Jonis att dra en längre boll till Emil och Emil att ta emot fint och avsluta fint. Lobb över målvakten och 2-2. I andra halvlek har Limmared egentligen ingenting. Det är bara vitblårandiga chanser som avlöser varandra. Skott i ribban, friläge, inspel med bara målvakten kvar, inspel med målvakt borta och bara back kvar, nick från nära läge, två straffsituationer, retur och flertalet hörnor. Men inget vill sig. 

Istället för en logisk hemmaledning kontrar Limmared, från absolut ingenstans, in 2-3 i 89'e minuten och första förlusten hemma på över 13 månader är ett faktum. Mycket är olyckligt denna onsdagsafton. Johan  landar illa i en närkamp och på Borås Lasarett konstateras under onsdagskvällen att armen är helt av, Jonis drar på sig sitt tredje gula och vi tappar mark i tabellen efter den snöpliga förlusten.

2–3 hemma mot Limmared gör ont – inte för att de var märkvärdiga, utan för att vi tillät dem vinna och presterade så pass dåligt. Vi släppte på det vi annars bygger vårt spel på: mod och vilja ha bollen, arbetsinsats, fokus och respekt för uppgiften. Att förlora efter att ha givit allt är en sak – men det här!? Det var inte tillräckligt och vi vet det. Johan Björk förtjänade bättre. Publiken förtjänade bättre. Vi förtjänar att vara hårda mot oss själva – för det är bara så vi tar oss vidare. Nästa gång ser vi till att matcha engagemanget – inte bara på pappret.

*** Emil Hernborg
** Jonathan Kristensson

* Sebastian Johansson

Ibland vet man att de tre poängen inte kommer komma hem till följd av att det egna spelet kommer stämma och man kommer lira ut motståndarna. Ibland handlar det bara om att ta på sig blåstället, kriga, grisa och köra. Ibland handlar det bara om vem som vill mest, vem som tänker vräka sig fram och krampa tag i varenda del av hoppet. Ibland kommer det krävas tilläggstid och att ta vara på matchens absolut sista möjlighet för seger.

Idag var en sådan dag.

När man ser Lyngevis matta denna söndagseftermiddag blir man mörkrädd. Stora krater av geggamoja som man försökt täppa till med makadam, totalt genomblöt och centralt egentligen helt ospelbar. Som om att vildsvin varit och bökat under natten. Vi förstod tidigt att något skönlir skulle det inte bli något av - de förutsättningarna fanns inte helt enkelt. Men så är det ibland och då handlar det enbart att lägga fokus på det vi kan påverka. Denna gång - hjärta, kämpaglöd och visa att vi vill mest. Simon fortfarande skadad, Erik avstängd, Johan på söndagsjobb, Anders osäker om han skulle hinna hem från de småländska skogarna och sent avhopp från Emil - många startspelare indisponibla. 

Sätila kom från en kass start i serien, men där man tagit två raka segrar med bland annat en 5-1'a borta mot Fritsla och är allmänt tuffa på sin hemmaplan - så det skulle bli en tuff match. 

Första halvlek kommer som en riktig käftsmäll. Ett hemmalag som spelar ett gediget försvarsspel och visar mer vilja och hunger än oss att vinna. Helt enkelt mer påkopplade. Vi är relativt initiativlösa i både uppspelsfas och anfallsfas. Försvarar bra, men passningsspelet går för långsamt. Vi gömmer oss offensivt, i stället för att ta ansvar och kliva fram. Sätila skapar ett par halvchanser genom sina kontringar och det känns helt logiskt när man så i 37’e minuten tar ledningen efter en kontring. Efter målet vaknar vi och tar över initiativet. Vi börjar skapa chanser och tryck. 

I paus är vi slående överens om att vi behöver höja oss. Kliva fram, alltid våga och visa att vi vill ha boll för att få igång spelet. Vi höjer oss rejält. Tar över helt och får igång spelet mycket bättre. Skapar tryck på hemmalaget. I 54'e minuten får vi utdelning. Frispark långt utifrån. Jonis slår in den mot mål och får bra träff. Kanske är det solens tidiga sommarstrålar som sätter målvaktens avståndsbedömning i spel, kanske är det vinden, eller någon annan extern faktor. Men bollen seglar in i bortre krysset. 1-1 är logiskt. Vi fortsätter trumma på, nu med mer energi och tro. I 76'e minuten kliver han fram igen. Jonathan Kristensson. Liknande läge. Liknande träff. Samma sol i ögonen. Nu större båge och rakare bollbana. Återigen dimper bollen in i bortre krysset. 1-2. Målet är Jonis sjunde fullträff detta året, varav den fjärde från död boll och frispark. Anmärkningsvärt med tanke på att han spelar på centralt mittfält. Efter ledningsmålet kontrollerar vi bollen och tempot helt. I 85'e minuten kommer dock en kalldusch. Sätila kontrar och en dimmig situation uppstår i vårt straffområde. Domaren blåser straff efter att Robin ska ha fällt anfallaren fastän han tog bollen. 2-2, kvittering. Stress och anstormning. Sätila har ett gyllene läge, men Hugo plockar bollen framför fötterna på den friställde anfallaren. Vi skapar sista fem plus tillägg ett hårt tryck mot Sätilas mål. Chanserna avlöser varandra. Jonis bryter genom. Rosko får guldläge. Retur till Helin när målvakten ligger ner. Philip nickar i krysset där målvakten är på väg åt andra hållet men mirakulöst räddar. Tre hörnor i rad på övertid. Sista från vänster. Inåtskruv. Packar på första. Perfekt slagen av Jonis. Viggo fri. Nick. 2-3! Glädjen exploderar. Det känns så rättvist och så förlösande. En grisig match som avgörs i sista sekund kan vara den mest euforiska känslan som finns. Det glids på knäna i gyttjan och firas totalt.  

Vi räddar en sen poäng i matchens sista sekvens borta mot TÄFF, avgör sent i andra halvlek både mot Hyssna hemma och Rydboholm borta - och nu även mot Sätila i matchens sista spark. Sena avgöranden gör något med en. Sena avgöranden betyder något. Det är en ovärderlig känsla att veta om att man kommer lösa det när matcher står och väger. Det är en ovärderlig känsla att även om man inte spelar bra, kan vi vinna. Det sena avgörandet nu mot Sätila betyder så mycket. Dels är det ett kvitto på att vi kan frångå vår spelidé och skapa en ny, ta på sig blåstället och kriga - dels handlar det om att karaktären, lagmoralen och självförtroendet vässas ännu mer till senare tillfällen. Oavsett vilka svårigheter och motstånd vi möter längs vägen framöver är vi så pass starka och trygga i oss själva att vi vet att vi kan vända skutan för egen maskin. Det bådar gott. 
 

Nu väntar en tio dagar lång ledighet från match innan vi i omgång 11 tar emot Limmared på Bråtaredsvallen. Den matchen syr ihop första delen av serien för att skjuta fart sista två veckorna av vårsäsongen med omgång 12 och 13 innan uppehållet.

Återigen är det Jonis som ligger bakom segern för oss. Det är hans högerdojja som ligger bakom alla målen. Han är ovärderlig för oss.

*** Jonathan Kristensson

** Viktor Borging

* Theodor Treviranus

Under tisdagskvällen var det dags för det vitblårandiga segertåget att rulla vidare längs Varbergsvägen mot Sven Erikssonvallen. I Omgång 9 väntade således Rydboholm SK som förväntades bli en tuff uppgift. Rydboholms SK är en klubb med rötterna i Rydboholm, men deras hemmaplan Sven Erikssonvallen ligger faktiskt i Viskafors, en närliggande tätort. Utan att veta så har ryktet nått undertecknad att anledningen är att det inte finns en tillräckligt stor eller godkänd idrottsplats i själva Rydboholm – så klubben har i många år spelat sina matcher i grannorten. Det är lite typiskt för Sjuhäradsbygden, där gränserna mellan samhällena är lite flytande och klubbarna har växt där det fanns plats, snarare än där namnet säger. Det är charmigt, rörigt – och en klassisk lokal sportkuriositet. Far vi med osanning här eller om det finns mer sportkuriositet, tar vi gärna emot det.

Vi visste inte mycket om hur hemmalaget spelade och vad man hade för spelarmaterial mer än att de spelar i helblått vilket fick oss att ta med det rödvita bortastället samt att man hade en exallsvensk spelare som Hampus bytt in på Fifa när han spelade med Elfsborg för att han hade bra Pace.  

Vi startar i ett högt tempo. Tar genast tag i taktpinnen och skapar tryck på hemmalaget. Ett tryck som håller i sig i hela första halvlek. Spelet flödar precis så som vi vill att det ska flöda. Platsbyten, rörligt och tekniskt. Ledningsmålet kommer i 8'e minuten. Emil spelas loss och slår ett perfekt inlägg till en helt fristående Viggo. Nick in 0-1. Chanserna fortsätter avlösa varandra och en utökad ledning hänger verkligen i luften. Den dröjer sig dock till 30'e. Återigen är det Emil som serverar. Denna gång Theo som dyker upp på bortre stolpen efter inspelet och trycker dit 0-2. Glädjen från målet blir kort. För en minut senare, efter slarv i uppspelsfasen, så reducerar Rydboholm från ingenstans. 1-2. Vi slår inte av på takten, utan fortsätter spela finurligt, fint och vägvinnande. Flertalet högkaratiga chanser, men storspel av hemmalagets målvakt. 1-2 står sig till halvtid. Vi är oerhört nöjda med vår prestation i första halvlek, men helt förbryllade över att vi inte lyckas göra fler baljor. Upp med skärpan och lite mer kliniska i avslutslägena, det måste inte alltid vara fint, var orden i paus. 

Andra halvlek startar som första. Men målen uteblir. Som så ofta händer när hårt tryck och farliga chanser inte renderar i mål, så mojnar energin och trycket succesivt. Vi har en kvar i andra som är svag. Då tar Rydboholm initiativet och börjar leta sig in på vår planhalva där man är vassa. I 59'e minuten får man utdelning. Hugo kommer lite på mellanhand på djupledsbollen, slänger sig för att knipa bollen, men träffar benen. Straff och kvitterat. Helt plötsligt står det 2-2. Ska vi orka resa oss, för energin har dalat kraftigt nu? Är det en sån dag?
Nej! Vi börjar sakteligen ta tillbaka initiativet. Det är liksom som om Hampus slår på knappen igen: "Beast mode". Ingen har kunnat stoppa honom idag. Ingen kommer nära att ta bollen av honom och ingen står i närkamper med honom. Känslan när han är på det humöret, ni vet när man bara bestämmer sig för att lösa saker, är att han kommer se till att vi vinner. Alla hakar på och vi börjar spela bra igen. Vinner dueller, tar oss in i box och skapar chanser. Erik tar sig förbi på högerkanten, inspel och bollen rullar på mållinjen. Nära. 

Men så. I 77'e minuten så kommer det förlösande ledningsmålet. Vi blir kvar i boxen, Rydboholm får inte undan bollen. Theo passar kyligt i sidled, istälet för att skjuta. Jonis. Pang. Sitt femte mål och tionde poäng denna säsongen. 2-3. Sista kvarten spelar vi av på ett föredömligt sätt. Tar fram krigarmentaliteten och spelar smartare. På övertid vaskar Hampus fram sista chansen från en boll i högra hörnet som man inte ska hinna. Vinner duellen, driver in, snett inåt bakåt, David mottagning och PANG! Bortre Krysset och 2-4. 

Vi gör 70 riktigt bra minuter och 20 mindre bra. Spelet flyter denna dag och anfallsspelet sprudlar. Vackert att se. Många presterar riktigt starkt idag. Emil och Erik ser till att varje gång de får bollen, så behåller vi den i vår ägo och när de får den på offensiv tredjedel blir det allt som oftast en målchans. Våra ytterbackar är väldigt aktiva offensivt och fläckfria defensivt, Theo gör 1+1. En vanlig dag hade Viggos prestation denna match varit berättigad Matchens spelare. Han vinner i princip alla dueller, löper hårt defensivt och gör idel rätt beslut på bollen. Men denna tisdagskväll är det en spelare som lyfter sig en bra bit över alla andra på planen. En starkare insats i vitblårandig tröja vet jag inte om jag skådat. Så dominant och självklar i alla moment över 90 minuter. Hampus Holmgren vinner allt, löper över stora ytor och är fantastisk på bollen. Allt är bara WOW. Det är bara att ta av hatten, kratta gången han går på och le för att han är vitblårandig.

*** Hampus Holmgren

** Viggo Lillskog

* Emil Hernborg

Nästa match, omgång 10, borta mot Sätila - Söndag 18.00.