Tack för allt, Rävlanda AIS

Igår, 11:00

Tack för allt, Rävlanda AIS

Efter tio år och 398 matcher är det dags för mig att avsluta ett kapitel som kommit att betyda betydligt mer för mig än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig när allting började.

Det är svårt att på riktigt förstå vad tio år gör med en. Tio fotbollssäsonger, tusentals träningar, matcher i regn, solsken, kyla och ibland underlag som knappt borde få kallas fotbollsplan. Bussresor, omklädningsrum, taktiktavlor, sena kvällar, tidiga morgnar, diskussioner, skratt, frustration, glädje, besvikelse och så otroligt många människor som på olika sätt blivit en del av resan.

398 matcher. Det är ganska många matcher.

Samtidigt känns det som att det var alldeles nyss allting började.

När jag tog steget in i Rävlanda AIS herrseniorer hösten 2015 hade föreningen inte spelat seriespel på ett par år, och den senaste säsongen hade slutat med noll poäng. Vi hade en idé om att bygga upp något nytt, göra det attraktivt och ärofyllt att representera Rävlanda AIS och skapa ett seniorlag som ungdomarna i föreningen kunde se upp till och vilja ta steget upp till. Det handlade aldrig bara om att vinna matcher eller klättra i seriesystemet, utan om att skapa någonting som kunde leva vidare och bli större än de människor som för stunden stod runt laget.

Jag minns den första tiden väldigt tydligt.

Träningar med över 40 spelare, en trupp som växte snabbare än vi riktigt hann förstå och hantera samt en mängd idéer om hur vi skulle spela fotboll och vad vi ville att RAIS skulle vara. Vi ville spela fotboll, riktig fotboll i våra ögon, med bollen efter marken, genom spelytorna och mellan motståndarna. Vi ville kontrollera matcher, kontrollera tempo och kontrollera bollen, men framför allt ville vi skapa ett lag som människor ville tillhöra.

Sedan dess har mycket hänt.

Vi har vandrat från botten av division 6 till toppen av division 5 och i skrivande stund nosar vi på division 4. Vi har gått igenom säsonger där allting har stämt och säsonger där vi fått börja om, vi har vunnit matcher vi aldrig trodde att vi skulle vinna och förlorat matcher som fortfarande stör mig när jag tänker på dem. Vi har kvalat, missat uppflyttningar, tagit kliv uppåt och fått resa oss igen när saker inte gått vår väg.

Vi har spelat på planer där bollen knappt gått att få efter marken och på Bråtaredsvallen när gräset varit så vackert att man nästan velat stanna kvar efter matchen bara för att titta på det.

Vi har mött lag som blivit rivaler, lag som blivit våra boogieteam och lag som vi aldrig trodde att vi skulle möta igen. Vi har spelat matcher som betytt väldigt lite i tabellen men som betytt allt för människorna på planen.

Vi har också förändrats.

Jag har förändrats.

När jag började var jag en annan tränare än jag är idag. Jag hade idéer, övertygelser och en ganska tydlig bild av hur fotboll skulle spelas. En del av dem har jag fortfarande, andra har jag fått ompröva, utveckla eller helt enkelt kasta åt sidan. Det är nog en av de finaste sakerna med att få vara tränare under så lång tid – man utvecklar inte bara spelarna, utan spelarna utvecklar också tränaren.

Jag har fått lära mig att alla människor inte behöver samma sak, att en instruktion ibland behöver sägas på tre olika sätt för att nå fram och att taktiken ibland är avgörande medan den i andra matcher är fullständigt oviktig. Jag har lärt mig att det finns matcher där den bästa taktiska planen faller på att ingen vinner sin duell och matcher där ett brandtal i halvtid kan förändra allt.

Jag har lärt mig att fotboll handlar väldigt lite om att vara perfekt.

Det handlar om människor.

Om relationer, förtroende och om att ställa krav på varandra samtidigt som man finns där när det går åt helvete. Om att kunna säga ifrån när något inte är tillräckligt bra och sedan gå vidare tillsammans.

Det har funnits många spelare längs vägen.

124 stycken, om jag räknat rätt. 124 människor som på något sätt har varit en del av den här resan. Vissa bara en kort stund, andra under många år. Några har lämnat för andra föreningar, andra har slutat spela, några har kommit tillbaka och några har aldrig riktigt lämnat RAIS.

Alla har satt någon form av avtryck.

Många har varit med nästan hela vägen. Två har faktiskt varit med hela vägen.

Philip och Petter.

Det är svårt att skriva om den här resan utan att nämna er. Ni har fått följa nästan hela utvecklingen, från de unga spelarna i början till dem spelare och ledare ni blivit idag, och ni har fått uppleva både de där riktigt tunga perioderna och känslan när vi till slut började klättra högre upp i seriesystemet.

Philip, du fick tidigt ta ett ansvar som egentligen var alldeles för stort för en så ung spelare och har sedan dess fortsatt bära det på ditt sätt, medan Petter på sitt sätt varit en lika självklar del av den här resan. Ni två symboliserar mycket av det jag tycker är allra finast med det vi byggt.

Att spelare kan växa upp tillsammans med föreningen.

Att ungdomsspelaren kan bli senior, att senioren kan bli ledare och att Rävlanda kan vara en plats man tillhör under väldigt många år.

Det är nog det jag är allra mest stolt över.

Inte division 5. Inte enskilda segrar. Inte alla matcher vi vunnit.

Utan att RAIS herrar har blivit något som människor vill vara en del av.

Jag har sett ungdomar stå vid sidan av planen och titta på oss, och sedan några år senare själv dra på sig den vitblårandiga tröjan. Jag har sett spelare som kommit upp från ungdomslagen och plötsligt stå där på Bråtaredsvallen tillsammans med dem de tidigare tittade på. Jag har sett supportrar komma tillbaka vecka efter vecka och människor engagera sig i kiosken, grilla hamburgare, vara bollkallar, ordna lotterier och göra matchdagarna till någonting större än 90 minuter fotboll.

Det var ju det vi drömde om från början.

Att få Rävlanda att prata RAIS. Att skapa en mötesplats. Att göra fredagskvällen, söndagen eller vilken dag det nu råkade vara lite mer levande.

Jag hoppas att vi lyckades med det.

Jag hoppas att någon av alla de ungdomar som stått bredvid planen tänkt: Där vill jag spela någon gång.

Då har vi lyckats.

Till alla ledare jag haft förmånen att arbeta tillsammans med genom åren vill jag säga ett stort TACK. Tack för alla diskussioner, alla idéer, alla sena meddelanden och alla gånger vi stått bredvid varandra och försökt förstå varför våra geniala taktiska idéer inte fungerade exakt som vi hade tänkt. Tack för att ni gjort det möjligt, för ingen tränare bygger någonting ensam.

Till alla spelare som dragit på sig den vitblårandiga tröjan vill jag säga tack för att ni gett mig förtroendet att vara er tränare, för att ni lyssnat, ifrågasatt, argumenterat, skrattat och ibland förmodligen varit ganska trötta på att höra samma saker ännu en gång. Tack för att ni gått ut på planen och försökt göra det vi tränat på, tack för alla gånger ni lyckats och även för alla gånger ni inte gjort det.

Det är också en del av fotbollen.

Till alla er som stått bredvid vill jag också säga tack. Supportrar, föräldrar, familjer, ungdomsledare, funktionärer, styrelse och alla andra som på något sätt gjort RAIS till vad det är. Ni kanske inte alltid tänker på det, men för oss som står på planen betyder det oerhört mycket att höra rösterna från sidan, att någon kommer till bortamatchen, att någon står kvar efter en förlust, att någon skickar ett meddelande och att någon faktiskt bryr sig.

Fotboll är en märklig sport på det sättet. Tjugotvå spelare springer runt på en plan och försöker vinna en match, men egentligen är det väldigt många fler som är en del av den.

Det är därför det här känns så stort och känslomässigt att lämna.

Jag slutar inte för att jag slutat älska fotboll. Tvärtom. Jag lämnar för att tio år är en lång tid och för att jag känner att det är dags för nästa kapitel, både för mig och för RAIS. Inte för en annan förening, inte för en annat uppdrag – för att familjen förtjänar den stora mängd tid som krävs att man lägger ner.

Jag lämnar med en stolthet som är svår att beskriva.

När jag tittar tillbaka på var vi började och var föreningen står idag är det nästan svårt att förstå att det är samma resa. Från att behöva kämpa för att ens få ihop ett seniorlag till att stå på Bråtaredsvallen och spela matcher som betyder någonting i toppen av division 5. Från att försöka få människor att komma och titta till att se ungdomar, familjer och supportrar samlas runt planen. Från en idé på ett köksmöte hos Leif till 398 matcher senare. Det blev mycket större än jag kunde föreställa mig.

Jag är oerhört tacksam för att jag fick vara med.

Jag lämnar inte Rävlanda med känslan av att någonting tar slut, utan snarare med en stor stolthet över att ha fått vara med och bygga någonting som förhoppningsvis kommer att leva vidare långt efter att min sista match är spelad. För det har aldrig egentligen handlat om en tränare, en spelare eller en enskild säsong, utan om alla människor som tillsammans gjort RAIS till den förening och det lag som det är idag. När de bästa spelarna på planen eller de betydelsefulla i omklädningsrummet, lämnat – har vår filosofi aldrig varit att hitta nytt – det har bara handlat om att göra plats åt en av oss andra som inte fått skina tillräckligt ännu. Allt för att bevara RAIS’andan vi förädlat.

När jag började den här resan för tio år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig att den skulle ge mig 398 matcher, 124 spelare, så många fantastiska människor och så otroligt många minnen. Jag hade heller aldrig kunnat ana hur mycket jag själv skulle utvecklas och förändras tillsammans med laget och föreningen.

Nu är det dags för mig att kliva åt sidan.

Jag kommer sakna det. Mer än jag nog riktigt förstår just nu.

Men framför allt kommer jag vara oerhört stolt över att en gång ha fått vara en del av det här.

Tack för allt, Rävlanda AIS.

Vi ses på Bråtaredsvallen.

Den här gången från andra sidan linjen. Förhoppningsvis i division 4.

Forza RAIS.